En torsdagskväll

Cassandra Haraldsson

Så var man här igen. Liggandes i sängen kollandes på Idol. Precis som i söndags morse. Skillnaden är dock att det är en annan säng. 55 mil längre norr ut.

I helgen var jag nämligen och hälsade på familj och vänner hemma. Eller ja hemma och hemma, jag har ju ett nytt hem nu men ni fattar. Det var faktiskt skönt att komma ”hem”. Min fina och söta familj mötte mig på flygplatsen med en skylt där det stod ”Välkommen hem Cassandra!”. Ni anar inte hur glad jag blev.

Förvånansvärt såg det likadant ut som det alltid gjort. Det enda som skiljde sig var att mitt gamla rum numera blivit ett gästrum. Måste erkänna det kändes lite konstigt att komma hem till ett annat rum än det jag lämnade. Som att det blev en reality-check på att jag verkligen flyttat.

När jag sedan begav mig ner på stan för att fika med Jonna och Isabell gick tankarna i min hjärna att jag skulle träffa jättemånga som jag kände. En liten stad med mycket folk jag känner = stor sannolikhet att jag träffar dem. Verkligheten var dock en annan. Trots att vi fikade i cirka två timmar och sen kollade lite i affärer träffade jag inte någon annan jag kände. Lite komiskt ändå.

Söndagen började traditionsenligt med finsång och tårta på sängen. Måste erkänna det ändå att det är något väldigt gott med sötsaker på morgonen (är det bara jag??). Efter att ha blivit gratulerad på min födelsedag 06:30 somnade jag om en stund då resten av familjen skulle jobba. När jag vaknade gång nummer två satte jag på mig partyhatten, satte på play på Idol och åt mammas hemmagjorda chokladbollar som jag saknat så. Kalas blev det både lördag och söndag och konversationerna började nästan alltid med ”Jaha, hur har du det uppe i Stockholm då?”. Ändå väldigt väsentlig fråga efter att ha varit borta ett tag.

På måndagen var det dags för tandläkarbesök, *ironiskt wiho* (livet med tandställning). Hann jobba lite innan och efter det innan det var dags att hämta mamma på jobbet och bege sig till flygplatsen. Måste säga att det var jobbigare än jag trott att lämna hemmet igen. Så många gånger som mamma lämnat mig på flygplatsen, vinkat hejdå så långt vi kunnat se varandra, men den här gången var det utan att veta när jag kommer hem igen och jag fällde faktiskt en och annan tår. Förmodligen ses vi väldigt snart igen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *