Lottningen i Thaiboxnings-EM 2011 gav henne den längsta vägen till final, med de svåraste motståndarna, men Madeleine Vall gick hela vägen och vann sitt andra EM-guld. Det bästa fighterminnet, inte bara för guldet.
– Vinster från matcher där man utmanats mentalt och haft extra tufft motstånd, är alltid de som känns bäst. Lyckas man dessutom tajma dessa matcher med en titel eller medalj är tillfredställelsen total, säger Madde.
Redan som fyraåring började Madde rida och hon tävlade i hoppning och dressyr fram till att hon fyllde 18 år. Då blev det fotboll där hon krigade sig till en plats i startelvan i ett division ett-lag.
– Egentligen var jag inte särskilt bra, mest envis och snabb. Dessutom hade jag ett lite för hett temperament och åkte ut från planen lika snabbt som jag kom in.
Jag har betalat ett högt pris, men tycker fortfarande att det är värt det och jag skulle göra det igen. Fick jag leva om mitt liv skulle jag fortfarande välja att träna hårt, men också smart.
Kanske var det på grund av det heta temperamentet Madde för elva år sedan hittade sitt livs stora passion – Thaiboxning, som hon sedan dess sysslat med non-stop. Träningen har kommit att bli hennes stora passion
– Det är nog en kombination av att jag haft turen av att hitta träningsformer jag verkligen tycker är roliga, att jag är så väldigt, nästintill jobbigt, tävlingsinriktad och att jag mår bra på insidan av att träna, säger hon.
Foto: Viktoria Wyckman
Enligt Maddes sätt att se på det, är den bästa träningsformen den realistiska som man får in i vardagslivet. Själv gillar hon funktionell träning som ger en användbar styrka, inte minst gillar hon kampsports- och tävlingsmoment som får henne att pressa sig lite extra och som går att mäta utveckling och resultat i. På senare tid har Madde även börjat uppskatta kravlös träning som yoga, där det inte existerar någon prestationshets, utan bara harmoni och balans.
Den kravlösa träningen kan behövas i en vardag präglad av hård och tuff träning med flera pass om dagen. Att träna så hårt som hon gjort är ingenting hon rekommenderar. Elitidrott är väldigt sällan synonymt med hälsosam motion. Gränsen är hårfin mellan att pressa sig till att bli bättre och starkare, och att pressa sig för mycket med motsatt effekt som resultat.
– Till en viss del måste man pressa sig och fortsätta även när kroppen skriker stopp, stanna, sluta. Det är det som skiljer en champion från en motionär.
Att elitidrott sällan är synonymt med hälsosam träning är något som Madde själv fått erfara. Hon har fått förslitningsskador som en ren konsekvens av för hård träning och för lite återhämtning. Skadorna begränsar henne och värken påminner konstant. Maddes starka vilja och envishet är hennes styrka, men samtidigt en av hennes svagheter.
– Jag har betalat ett högt pris, men tycker fortfarande att det är värt det och jag skulle göra det igen. Skulle jag få leva om mitt liv skulle jag fortfarande välja att träna hårt, men också smart.
Hennes bästa råd till den som tränar hårt är att aldrig någonsin underskatta betydelsen av att vila och vad den gör för både kropp och skalle. Återhämtningen menar hon är så otroligt viktig.
– Jag önskar att någon hade bankat in det i mitt huvud typ elva år tidigare.
Foto: Viktoria Wyckman
Dagens samhälle handlar till stor del om att man ska leva upp till mängder av ideal. När vi frågar Madde hur dessa krav och ideal påverkat henne menar hon att fördelarna med att vara elitidrottare är att det är prestationen som står i fokus, inte utseendet.
– För mig har den hårda träningen handlat om att utvecklas, prestera och bli en bra fighter, inte att efterlikna en omslagsmodell. Vältränad och stark blev jag på köpet.
Men att vara seriös, dedikerad och målinriktad, betyder att man avsäger sig allt annat i livet.
– Ju bättre man mår, desto bättre presterar man. Allt hänger ihop.
Men var gränsen går för att träna för hårt är många gånger svårt att veta. Kanske måste man vara en av dem som gått den vägen, för att ens få ett svar på det.
– När det gör ont mer än det nyttar, och när det är mer jobbigt än roligt, då har det gått för långt.
Foto: Viktoria Wyckman
För några månader sedan valde Madde att lämna Thaiboxningsscenen, hon hade istället en MMA-karriär i sikte och debutmatchen var bokad till slutet av 2014. Men kroppen sa ifrån och hon insåg att hon behövde dra i bromsen. Tio års tävlande med två till tre träningspass om dagen och för lite återhämning hade satt sina spår.
– Verkligheten kom kapp. Jag var tvungen att ge kroppen det den behövde; vila, kärlek, behandlingar, rehab, stretch och rörlighetsträning. Lite mindre Madde-Maskin och lite mer Madde-Mindful. Det var extremt jobbigt för mig.
Hela livet har hennes liv handlat om att maxa, prestera och leverera. Trots bakslaget är ändå målet att inta MMA-världen och bli en UFC–fighter. Just nu handlar det däremot om att ta en dag i taget.
– Nu har jag landat i det, växlat ner och alldeles nyligen börjat växla upp sakta igen för att se kroppens respons. Skulle det visa sig att jag inte har de åren kvar som krävs för att nå MMA-toppen, så blir det kanske några titelmatcher i Thaiboxning eller kanske en vända som boxare. Oavsett, så vill jag slåss.
Och blir det inte själv som fighter i en boxningsring eller MMA-oktagon, blir det som tränare, ledare, ambassadör eller liknande.
– Annars får jag väl klämma ut en unge, tvinga den att bli fighter och leva genom stackaren, säger Madde och brister ut i ett skratt.
På ett eller annat sätt kommer hon alltid igen. Kvinnan som är en fighter till varje pris.
