Arkiv: juni 2013

Vem förtjänar att komma ner på jorden?

Inga kommentarer

Jag fick frågan ”du tycker inte du är lite väl naiv? kanske ska komma ner på Jorden lite??” på den löjliga, men ändå sjukt roliga, sidan Ask.fm/Viktoriaagren som man inte alls egentligen borde påverkas av. Mitt svar till denna fråga blev kort och gott ”känner du mig?”. Som följd av det svaret så skriver hen följande: ”jag känner inte dig men man får en ganska bra uppfattning om vem du är av att läsa det du skriver och det känns som om du lever i en annan värld och är lite väl naiv. Därför frågar jag dig om det inte är dags att komma ner på JOrden lite”.

Okej. Då ska vi reda ut det här.

För det första: Vem är Jorden? Jag tänkte bara i och med att du använder dig av en versalisering när du skrev om den där ”Jorden”. Vår planet jorden är jorden och stavas med en gemen. Men nej, jag är inte efterbliven utan mitt förnuft förstår ändå att du menar jorden så att dina svenskakunskaper är lite åt helvete, det är lugnt.

Nå. Till det viktiga i denna fråga.
Detta upprör mig. Riktigt jävla mycket för att tala klarspråk. För vem vill leva om man känner att det inte finns något att leva för? Vem vill vara skeptisk och negativt kritisk inställd till allt livet har att erbjuda, eller alltid utgå från en negativ utgångspunkt i olika val, möjligheter eller situationer i livet? Påstå, utgå ifrån eller tro att jag, du, hon, han, hen, den, det, aldrig kommer att klara det. Det skrämmer mig hur allt måste vara så svart på vitt. Att antingen är man naiv och orealistisk, eller så har man fötterna på jorden och är en realist. Jag är en realistisk naivist med en fot på jorden och med en fot ovanför jorden, utanför min safe-zone. Att vara kritisk mot sig själv är alla. På något sätt, mer eller mindre. Så jag är ingen Moder Teresa som tror att jag är mycket bättre än alla andra, långt ifrån. Det är inte det som allt handlar om. Att tro på sig själv och att tro att man är bättre på en sak än vad alla andra är, är inte alls samma sak. Trodde att den skillnaden var mer självklar än så.

Men helt ärligt, med handen på hjärtat, vem tycker det är roligt att gå ut från kön för att den är för lång till karusellen som var den du helst ville åka på nöjesfältet? Vem tycker att det är givande att i ett kort- eller långdistanslopp tro att man kommer sist? Vem tycker att det är motiverande att känna att dina kunskaper alltid kommer att skymmas bakom andras? Vem tycker att lycka är när man aldrig tror på sig själv och vad man åstadkommit, eller kommer att åstadkomma?

Nej. Ingen. Och vem vill inte vara lycklig? Vem vill inte vara motiverad? Vem vill inte ha roligt? Vem vill inte vinna det där loppet?
Det vill jag. Det betyder inte att jag är lättlurad eller blåögd för det. Jag vågar bara, för en gångs skull, drömma och tro på mig själv.

Det finns ingen som förtjänar att komma ner på jorden.

Tack för mig.
Trevlig midsommar och glöm inte att utan ödmjukhet kommer man ingenstans.

 



VÅGOR AV KÄNSLOR SKÖLJS ÖVER MIG FÖR ATT RINNA AV MIG

Inga kommentarer

Gudars. Vilken jävla bra dag jag hade, min studentdag alltså. Det var något utöver det vanliga. All stress, alla förväntningar, förhoppningar, all sorg, all glädje, all längtan och all kärlek tog ut sina positiva svängar och levdes vilt ut ur min kropp. Fruktansvärt härligt och det var länge sedan min en sådan EUFORI var aktiv i min kropp så länge. Så mycket känslor man förknippat med alla dessa år, från hat till kärlek och allt däremellan. Jag har haft en alldeles utomordentlig studenttid som kommer ligga mig varmt om hjärtat, länge. Jag fick även en oerhört värmande motivering till ett stipendium. Bugar och bockar för alla fantastiska människor som omringat mig under dessa dagar.

Det var ett tag sist. Och jag har inte bara tagit studenten, jag har även varit prinsessa för en dag – PROM. Japp, jag har även hunnit gå på bal. Det var onekligen en otrolig dag och fantastisk tillställning. Komplimanger som ger en push i självförtroendet för livet skulle jag tro. Tror många kan instämma med mig där. Underbart.

Och ja. Det var verkligen ett tag sist för staden som jag bor i, som annars ligger nerbäddad i stolthet och i koma som många säger, har helt enkelt väckts till liv och jag kan inte sammanfatta denna vakna tid bättre än med ett ord: HUD. Japp. Så sjukt mycket hud. Överallt vart det hud. Det var inte bara lite hud, utan mycket hud. Alla har ordagrant spårat ur och var dag kunde man skymta små pojkrumpor springandes på stadens gator. Härligt. Klasskamp i all ära.

Och nu då? När allt är över? 
Jo. Det känns olustigt, lustigt, fruktansvärt, fantastiskt och allmänt kluvet.
Vågor av känslor som har byggts upp. Förväntningar, längtan, stress, press, glädje, sorg, skratt, lycka och känslor utan en rättvis beskrivning har sköljts över mig och nu runnit av mig. Nu står man äntligen här. Fri. Eller till viss del fångad av val och möjligheter. Det är bara en fråga vilken öppen dörr man vill kliva in i först, eller vilka stängda dörrar som är värt att kämpa för att öppna. Och allt beroende på hur mycket man vågar tro på sig själv. Klart att varje kliv UT ur en dörr kommer medföra ett möte med alla naturens krafter. Vinden kanske blåser omkull dig, regnet kanske blöter ner dig, molnen kanske bleker dig, blixten kanske förstör muren du byggt upp men solen kommer få dig att fortsätta. Få dig att tro på dig själv. Det är inte förrän man kliver IN till något med väggar och tak du inte får möjligheten att möta dessa motgångar, eller framgångar. Det finns många fördelar med att vilja mycket. Det finns många fördelar med att ha drömmar och visioner men när verklighetens möjligheter möter dig och ditt livs fas tillåter dig att möta dem så är steget ut rätt tufft att ta. Inte för rädslan över att få några drömmar krossade, utan ambivalensen som uppstår. Så jävla svårt rent ut sagt, att veta vart man ska börja.

Och här står jag nu, på startlinjen till början av resten av mitt liv.