Error, group does not exist! Check your syntax! (ID: 2)
Error, group does not exist! Check your syntax! (ID: 1)

Arkiv: september 2013

Okategoriserade

Erfarenhet är nyckeln till låset du kastade på krogen

Inga kommentarer

Visst kan det vara kul och spännande att verka lite märkvärdig ibland. Att vara någon, någon med status. Någon som folk tycker är cool. Någon som hänger på de hetaste Stureplansklubbarna. Ja visst är det kanske en erfarenhet i sig själv, och givetvis kul och generande att bli särkilt bemött, att vara den där ”very important person”. Men man får aldrig glömma bort vem man är längs vägen. Och uppmärksamhet är bara kul och intressant till en viss gräns.

Och sanningen är den att genuinitet, ärlighet och erfarenheten av ett skitjobb rent ut sagt kommer att ta dig så mycket längre än folks vetskap om att du är en profil på Stureplan som får gratis drinkar vid VIP-bordet. Den som aldrig skulle sätta foten på McDonalds eller på en saneringsfirma. Men du är cool, och har status. Och det ser bra ut i andras ögon, eller hur?

Det jag vill komma fram till är egentligen att framgång inte grundas av en dans på rosor. Framgång byggs av hårt arbete och av att ha ”stått i skiten”. Var stolt för att du stått på McDonalds och flippat burgare medan andra sprungit på krogen. Var stolt över att du faktiskt jobbat som städare, eller vilket jobb som helst som enligt normen är ett ”skitjobb”. För det kommer ge dig mer än att stå på i en klädbutik och vika tröjor. Eller att stå på Café Opera och vaska champagne. Det är ren fakta. Man är den man är av en anledning. Så varför ljuga om de meriterande premisserna du faktiskt har? De som faktiskt bidragit till det intrycket du gett. Var person har sina egna premisser men var rädd om dina. Jag har kommit långt på mina.

Jag har mängder med vänner som inte satt en fot i arbetslivet, som inte gjort annat än att levt beroende på föräldrars pengar och studiebidraget. De skulle förmodligen skratta åt att du och jag stått och flippat burgare. Eller att du och jag stått på en fabrik om nätterna. Men de får de ta smällen för sen. Den som skrattar bäst skrattar sist.

Var stolt.

Erfarenheter är nyckeln till framgång. Släng inte bort den.


Lever i det goda men hinner inte känna smaken

Inga kommentarer

Jaha. Nu är jag här. I Stockholms stad. Jag har ett fantastiskt jobb där jag träffar fantastiska människor. Där jag får chansen att utvecklas. Och framförallt.. Där jag känner att jag behövs, och är viktig. Den bekräftelsen får man inte i alla sammanhang. Tyvärr.

Klockan tickar fortare än någonsin men detta måste vara i en positiv bemärkelse, att jag känner att här hör jag hemma. Det är på gott och ont kan jag känna, att jag på något sätt inte hinner stanna upp i tiden och känna efter, uppskatta och uppleva allt det här härliga. Att tiden bara rullar på. Att jag lever i det goda men aldrig riktigt hinner känna smaken. Samtidigt som den goda sidan väger tungt för jag känner aldrig att tiden står still.. Att klockan aldrig tickar på utan anledning. Att jag inte kommer någonvart. För det gör jag, jag går hela tiden med klockan, medsols.

Det har hänt mycket på sistone. Jag önskar i vissa stunder där jag springer bort från mina känslor att någon rycker tag i mig och håller fast mig en stund. Så att jag hinner springa ikapp. Så att jag hinner avsluta kapitlet innan jag påbörjar ett nytt. Ni vet. Annars skulle man ju lika gärna kunna läsa slutet av boken direkt, och hur bra skrivet slutet än må vara så har man ändå tappat hela känslan. För innehållet bygger känslan och slutet resulterar i konsekvensen av känslorna. Och då är den där helt fantastiska boken alla pratat om, inte lika fantastisk. Om man inte hinner känna.

Herregud.

Det var så länge sen jag skrev nu så jag vet liksom inte hur jag ska lägga upp allting. Det blir bara flummigt och odugligt att förstå. Men det är väl lite där jag är i livet just nu. Lite överallt helt enkelt. Men jag måste börja skriva av mig lite mer. Använda skrivandet som det hjälpmedel det faktiskt är. Terapi när den är som bäst.

För nu springer jag ikapp en bit. Nu hinner jag känna den goda smaken. Och jag är stolt över mig själv nu. Försök förstöra det om ni kan.

Godnatt


Negativismens makt

Inga kommentarer

Har ni någon gång stannat upp och reflekterat över hur er framtoning är? Reflekterat över hur mycket gnäll, gnabb och negativa uttalanden överlag som smiter ut? För att sedan nästan komma på sig själv och skämmas, för att man har gnällt på allt tänkbart i sin omgivning. Kanske för att man inte har något att prata om, eller för att man är bitter. Eller kanske bara för att man inte tänker sig för, inte tänker ett steg längre.

Hela tiden klagar vi. Ni vet, det klassiska skitsnacket som alltid dyker upp i någon form. Den där äckliga maten vi åt på restaurangen eller hur lustigt hon på andra sidan gatan går. Eller klassikern att det bara är ”fööör varmt” eller ”föööör kallt”. Ni fattar. Aldrig är vi nöjda och att gnälla på något har idag blivit mer en regel än ett undantag. En trend. Kanske för att det grundar i att man får lyssnaren mer uppmärksam. För det kanske väntar en annans olycka man kan gotta sig i. Som får en att känna sig lite bättre. Kanske handlar det hela om ett enda stort bekräftelsebehov. Eller att man är för rädd för att dela med sig av livets goda.
Som 10/1-regeln. Är man missnöjd med något berättar man detta för 10 personer. Är man nöjd berättar man det för en. Jag tycker detta låter helt ofattbart, egentligen, när jag tänker efter. Men det är precis såhär det funkar. Även att logiken har gömt sig i denna sanning.

Men.
Varför ska vi låta alla dessa energitjuvar som suger ur energi från oss ha så stor påverkan? Varför ska vi dela med oss av det negativa? Sprida en dålig stämning. Varför ska vi få andra att krypa ner i detta svarta hål. Där periferiseendet inte alls är relevant. All den energi vi ägnar åt att dela våra ilskna tankar, våra kritiska ögons världsbild, den energi vi ägnar åt att smutskasta, hata och ogilla andra och annat. Den energi vi ägnar åt att uppmärksamma otrevligheter och livets baksidor – skulle vi kunna använda oss till att hylla varandra. Hylla det som faktiskt är bra, alla dessa människor som är helt fantastiska. Uppmärksamma det vi älskar i livet. Men att säga en vacker kommentar sätter sig inte lika väl. Det är tragiskt nog lättare att sätta en elak kommentar fast i hjärnkontoret än vad det är med den vackra komplimangen, den glöms lätt bort på vägen. Men den större tragiken tycker jag är faktumet över att man gör det värre än vad det kunde vara.

Och ja. Visst är det lättare sagt än gjort, kanske ni tycker. Men det går. MEDVETENHETEN. Så länge man bär med sig en medvetenhet och överblickar hur man faktiskt är och framstår – så är det inte ett problem. Det handlar bara om att tänka ett steg längre. Svårare än så är det inte.

Jag skäms när jag tänker efter hur jag kan framstå vissa gånger. Hur man gnäller bara för gnällandets skull. Man tycker inte att situationen är så farlig, egentligen. Men man gnäller ändå. Varför? Det är ett inarbetat mönster i dagens samhälle. Men ekvationen går inte ihop. Men den finns, trots att det blir fel i facit varje gång man rättar.

Så nästa gång du tänker säga något negativt om en situation du befinner dig i, eller om något som dyker upp framför dina ögon, eller i ditt huvud – tänk dig för. Tänk ett steg längre. Vad får du, eller den du tänker berätta för, ut av detta?

Troligtvis ingenting mer än en dålig dag. Och det är väl onödigt.