Arkiv: mars 2014

Instagram är livets plastikkirurg

1 kommentar

Jag har börjat bygga upp ett allt större hat mot perfektionismen. Mot att alla ska vara så jävla (ursäkta språket) perfekta till höger och vänster – och ja, inklusive mig själv. För jag är definitivt inte bättre än någon annan i det avseendet. KOMIGEN! Vardagen ÄTS UPP av tvånget att uppdatera Instagram. Av att dubbelkolla sina likes. Vem är mest perfekt? Vem har det mest perfekta livet?

Har det gått så långt att våra liv numera ska rankas av ett hierarkisystem på nätet, på våra sociala medier. Ju mer följare – desto bättre liv. Ska vi sjunka så lågt? Påverkas så ofantligt av ett knapptryck från någon du inte känner. Irriteras över att någon du inte känner inte följer dig tillbaka. Förargas över att bilden på din pannkaka inte ser lika god ut som i verkligheten. Är vi i så stort behov av att visa andra de ”perfekta” liv vi leker? Är vi i så stort behov av att visa folk att den där pannkakan ser fantastisk ut. För inte skulle jag lägga upp en bild på de där onekligen vidriga brända pannkakorna jag lagade hemma häromdagen. Eller på mitt stora födelsemärke på benet. Eller på NÅGOT som visar att jag INTE är PERFEKT. För mina bruna ben visar jag gärna upp. Jag pekar inte ut någon. Men alla kommer att känna igen sig. ALLA bryr sig. Instagram grundas på ett bekräftelsebehov. Alla är med i hierarkin på något sätt. Sätts in i fack. Vill vara i fack. SÖKER efter följare. Hashtagar #bikini eller #justinbieber på en bild på din fina pannkaka. Eller på ditt vackra öga. Hashtagar #tanned och #fitspo på din nya bil. Desperation. Vem försöker ni lura? Förklara behovet för mig. Blir någon lyckligare?

Jag märkte det starkt när jag var iväg på semester. Mitt sug efter den där telefonen. Mitt sug efter att kolla senaste nytt på sociala medier. Min ambivalens i valet av bilden jag skulle lägga upp på instagram. Mitt sjuka spekulerande kring bilden. VILKET FILTER?

Vi lurar oss själva. Vi skjuter oss själva i foten. Vi anordnar diverse bestyr för att kunna uppdatera Instagram på ett perfekt vis. Det är inte längre en njutning av att äta maten vi fotar utan det är beroende på hur många likes vi får – hur mycket vi kommer att njuta av maten. Vad är viktigast? Vad värdesätter vi högst?

Vi bygger upp en ram av perfektionism kring oss själva. Vi vänder våra perfekta ansikten ut mot världen och tävlar i ett enda stort bekräftelsekrig. Och om din åsikt du tydligt skriver på Facebook inte får tillräckligt med likes – då åker den bort. Är den inte viktig då? Är det en påhittad åsikt för att tillfredsställa en bekräftelse? Kanske. Men det är en absurd folksjukdom som växer kring oss. Det är ett skapande av otäcka ideal som pågår. Vi får andra att inte känna sig lika perfekta som oss. Vi får människor att känna att livet är lite surare. Vi visar för andra en förvrängd verklighet.

Jag tycker det är så tråkigt att sjunka ner i detta träsk. Att det ska vara så viktigt att visa andra hur perfekta vi är. Vilket perfekt liv vi leker. Instagram är livets stora abstrakta plastikkirurg. Inte äkta. Ska vi ätas upp av detta faktum, ska vi låta det gå längre? Vad är det som egentligen gör oss lyckliga?

Får man inte likes på sin selfie – är man inte tillräckligt vacker då?