Error, group does not exist! Check your syntax! (ID: 2)
Error, group does not exist! Check your syntax! (ID: 1)

Arkiv: februari 2015

I världen där man springer ikapp sig själv

Inga kommentarer

Det ständiga jämförandet med andra. Den ständiga jakten efter att eftersträva alla ideal som spottar oss i ansiktet. Den ständiga strävan efter att uppfylla krav. Den ständiga energin som forsar ur oss. Det ständiga oförståndet till att aldrig stanna upp och känna efter. Hela tiden springer vi. Fort går det också. Jävligt fort. Full fart framåt. Och vad som händer bakom oss skiter vi i. Bara vi är först fram i mål. Även om det kostat oss livet.

Vi matas av en stress som är långtifrån mänsklig. Hela tiden ska vi försöka leva upp till det som är osunt och mestadels kortsiktiga självförverkliganden och krav. Vi pratar om att horisonten aldrig har ett slut och är oändlig. Vi pratar om långsiktighet och att ta ett övergreppande perspektiv. På livet men inte minst sig själv. Men hela tiden ser vi målet hundra meter framför våra fötter. Vi blir ivrigt ängsliga. Vi ska dit. Vi ska i mål. Fort. Vi lämnar vårt medvetande och springer. Vi kutar. Fort in i mål. Vi vann. Vi uppnådde vårt självförverkligande. Vi tror vi är lyckliga nu. Vi kan jämföra oss med andra.

Sedan råkade vi tappa oss själva på vägen. I diket hundra meter bakom ligger en nedknuffad medvetenhet som tappades i ruschen. På grund av den ivriga ängsligheten. Att inte komma sist. Att inte vara sämst. Det var inte värt att inte kunna jämföra sig med andra. Eller?

Den omåttliga hälsostressen äter upp och in- och utifrån. Vi blir omedvetet påverkade av alla omänskliga budskap innehållandes krav och osunda värderingar, ideal och normer som är så manipulativt, otäckt gömda på vägen till jobbet, på cafét, på nätet, i varenda tidning vi läser. Överallt möter vi den. Den tar emot oss med öppna armar. Vi är fast. Utan att ens veta att vi är där. Men vi är öppna. Vi är redo att springa. Springa fort in i mål. Vi springer rätt in i fällan. In i träsket.

Sedan går pulsen ner. Vi får tid att koppla bort omvärlden för en stund. Och är det först när man inser, att man inte blev så fasans lycklig av att komma först. Att man inte blev en bättre människa för att man nu kunde jämföra sig med andra. Att man inte blev mer omtyckt. Att man inte tyckte om sig själv mer. Är det först då man är tillbaka? Tillbaka till verkligheten. Är det då medvetandet kommit ikapp?

Jag är så trött på att se alla dessa äckliga krav och kortsiktiga lösningar som ramar in hela sociala media. Jag är så trött på att se dem pryda våra tidningsomslag på pressbyrån. Jag är så trött på att höra om nya dieter. Om detox hit. Om detox dit. Vi tappar bort oss själva på vägen till vårt självförverkligande. Självförverkligande av vad? Vi blir projicerade något vi tror vi behöver men som gör oss illa. Vi blir manipulativt påverkade och det skrämmer mig. Vi måste stanna upp ibland. Vi måste tänka efter. Reflektera. Vem är jag?